1. Vilket material ska reaktorn vara gjord av?
Konstruktionsmaterialet styrs bland annat av processen, vilka kemikalier som används samt temperatur och tryck. Glasreaktorer är relativt prisvärda, fria från metall på den produktberörda sidan och gör det möjligt att observera processen visuellt. Begränsningarna ligger främst i möjligheten att hantera övertryck samt i att värmeöverföringen är sämre än i en metallreaktor.
För högre tryck används metallreaktorer. Rostfritt stål är standard, men för mer korrosiva medier finns mer exklusiva legeringar såsom Hastelloy C22, titan, tantal etc. Siktglas är ofta ett möjligt tillval när man vill kunna följa processen visuellt.
2. När använder man en glasemaljerad reaktor?
En glasemaljerad reaktor kombinerar två materials viktigaste egenskaper: glasets höga kemiska resistens och stålets mekaniska styrka. Resultatet blir en robust reaktor med mycket god korrosionsbeständighet och effektiv värmeöverföring. Glasemaljerade reaktorer är därför mycket vanliga inom framför allt kemi- och läkemedelsindustrin och används i stor utsträckning i produktionsskala, men finns även i storlekar ner till 1 liter.
3. Rostfritt stål eller en mer exklusiv legering?
Rostfritt stål motsvarande 316L är det vanligaste valet och har god motståndskraft i de flesta fall. Vid mer aggressiva processer kan det däremot krävas en mer korrosionsbeständig legering, och då är Hastelloy C22 ett vanligt alternativ. Även material som titan, Inconel och
tantal förekommer när processen fordrar detta.
Materialvalet har dock stor påverkan på investeringskostnaden, och en reaktor i en mer exklusiv legering blir oftast väsentligt dyrare än motsvarande utförande i rostfritt stål.
4. Tryck/vakuum eller atmosfäriskt tryck?
En grundläggande fråga är vilket tryckområde reaktorn ska arbeta inom. När det inte finns krav på övertryck eller vakuum används ofta reaktorer i så kallat labbglas. Dessa har relativt tunt gods, tillverkas i standardiserade komponenter och kan enkelt byggas om eller anpassas. Anslutningar, omrörare och tätningar kan göras relativt enkla, vilket ger ett kostnadseffektivt system. Denna typ av reaktor används normalt för volymer upp till cirka 20 liter. ATEX-klassning är generellt inte möjlig.
5. Vilken typ av omrörare ska jag välja?
Omröraren är en av reaktorns viktigaste komponenter och måste väljas utifrån vad som faktiskt ska åstadkommas i processen. Propeller- och impelleromrörare arbetar normalt med relativt höga varvtal och lämpar sig väl för lågviskösa vätskor. För högre viskositeter används istället ofta ankar- eller helixomrörare som arbetar med lägre låga varvtal.
Omrörare finns i en lång rad utföranden och storlekar och kan vara tillverkade i antingen metall eller i glas, teflon eller glasemaljerat stål när processen kräver en metallfri produktberörd yta. Omrörare i specialdesign är också möjliga för att i labbmiljö efterlikna produktionsskala.
6. Vilken typ av omrörartätning är bäst?
Valet av omrörartätning styrs framför allt av tryck, vakuum, temperatur, ATEX-krav och hur känslig processen är för kontaminering. För trycklösa system i labbglas räcker det oftast med en mekanisk tätning av enklare slag. Dessa brukar klara ett begränsat undertryck, men sällan övertryck, och går inte att få i ATEX-utförande.
För större reaktorer, från cirka 5 liter och uppåt, och för processer med högre krav används avancerade mekaniska axeltätningar. De finns i olika ATEX-klassningar och även i torrgående eller oljefria utföranden när risken för kontaminering måste minimeras. För riktigt höga tryck är en magnetkopplad omrörartätning ofta det bästa alternativet.Dessa saknar helt genomgående axel och kan således aldrig läcka via någon axelgenomföring.